Sen vi flyttade från Gotland har även den fysiska aktiviteten minskat. På Gotland gick de lösa varje dag, vi kunde ta långa svängar i skogen. Nu bor vi i ett tätbebyggt område, jag trodde jag skulle trivas utmärkt, men sanningen är att jag saknar det. Jag saknar det så jävla mycket. Jag vill kunna öppna dörren och bara gå. Jag vill inte klä på mig massa skor och hyfsade kläder, jag vill inte klämma på hundarna selar varje gång de ska kissa. Jag vill att de ska få springa. Det enda vi gör nu är koppelpromenader.. Ibland åker vi ut till mammas hus där de kan springa lite, men jag känner mig inte hemma där längre. Jag är rädd för att åka dit och är alltid på min vakt där, och det känns ju inte heller rätt.. Jag känner mig som en hemsk hundägare. Jag känner att jag har försummat mina hundar och jag mår så bajs över det. Jag känner att Marcie får mer uppmärksamhet och att Jamie blir åsidosatt. Jag vet ju att Jamie inte gillar närhet så mycket, men det känns ändå hemskt när man sitter med Marcie i knät och Jamie ligger i hundsängen.. I måndags på kvällspromenaden tränade jag faktiskt lite lydnad med dem, utan godis med endast läderkopplet som kampbelöning. Blev så pepp! Bestämde att jag skulle träna dem 30 min var nästa dag (ta det lite lugnt efter allt dåligt mående och bara komma back on track igen), men såklart slog förkylningen igen på tisdagen och jag har varit liggande sen dess.. Jag som hade en sån pepp. Well well, jag har lovat hundarna att så fort jag mår bättre så ska de få minst 3 h träning var /vecka, bara till att börja med så jag kommer in i det igen. Det blir typ lite mer än 30 min varannan dag, känner att det är ett hyfsat ok mål, vill ju klara det också. Känner mig bara så jävla medelmåttig just nu, 30 min varje dag? Vi tränade i timmar förr.. Det är inte små sällskapshundar jag har! Fan.. Jag är inte heller perfekt till vardags. Jag tappar ibland tålamodet, jag kan ha haft en helt hemsk dag och ibland blir det tyvärr att jag höjer rösten åt dem. Jag har tagit tag i halsband, selar och i värsta fall lite i päls/nacke. Jag skäms över det. Skäms över att jag låtit mig tappa kontroll. Det får inte hända, men ändå gör det det. Tyvärr har det blivit mer av det nu när jag mått dåligt. Inget som berättigar det alls. Jag vet inte alls vart jag vill komma med detta inlägg, mer än att nej, alla är inte så perfekta som de kan verka över nätet. Folk berömmer mig hela tiden för hur jäkla duktig jag är, men jag känner mig inte duktig. Jag känner mig orättvis för att ha försummat mina hundar och jag känner mig skit för att jag ibland tappar det och ryter eller höjer rösten! Varje gång det hänt (nästan) har jag brutit ihop efteråt, känt mig oerhört hemsk och taskig, orättvis. Antar att jag mest var tvungen att skriva av mig. Just nu har jag inte många att prata med och många tankar blir tillslut för många, samlas på hög och det blir fullt. Lite bilder nu på slutet så blir det inte så trist inlägg :P Bilderna är från när vi var på mammas tomt här i veckan :)
6 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Jamieline
Archives
Februari 2018
Categories
Alla
|