I Vintras fick jag sluta med mina p-piller för att jag var för tjock. Jag vägde för mycket och löpte i och med det större risk för blodpropp om jag fortsatte ta östrogen-pillrena. Mitt BMI visade tydligt att jag var på "överviktig"-skalan.
Jag har väldigt smärtsamma menssmärtor och kan ligga hemma och kräkas för att det gör så ont. P-pillrena lindrade detta och naturligtvis hade de andra funktioner. Men då jag behövde sluta med dem blev jag otroligt rädd för att få ont igen. Men förutom det så blev jag grymt ledsen och nere. Jag grät dagligen över hur jag såg ut och hur mycket jag vägde. Det hjälpte inte mitt självförtroende som alltid varit sämst. Jag fick gå till en dietist men det var inte mycket till hjälp, jag gick inte ner i vikt och mådde inte bättre. Dietisten visste inte hur jag kunde göra mina vanor bättre än de var. Jag motionerade (främst med hund) och åt bra mat. Jag bestämde mig för att det måste ske något. Jag åt mindre och började motionera mer. Jag gick ner 14 kg under våren. Nu i höst har jag varit i kontakt med Barnmorska för att få preventivmedel igen. Jag berättade att jag mått och mår dåligt över min vikt. Jag behövde inte ens ställa mig på vågen. Det visade sig att det fanns östrogenfria alternativ = ingen press på min vikt. Jag hade alltså kunnat byta till något östrogenfritt och sluppit börja må dåligt. Vissa kanske tycker att det var bra att det gjorde att jag gick ner så mycket i vikt. Men jag mådde så otroligt dåligt under tiden att jag knappt tycker att det var värt det. Nu under sommaren när jag skaffat valp har mycket av motionen gått bort eftersom hon inte kan gå långa sträckor eller lämnas ensam. Jag har säkert gått upp jättemycket igen, jag har ingen våg så jag vet inte. Jag kan säga att jag inte mår direkt bra över hur jag ser ut eller vad jag väger. Jag vet inte ens vart jag ville komma med det här inlägget, ville väl bara skriva av mig lite eller något.. Aja! Soloong! Mvh 3 Gosisar <3
2 Kommentarer
Detta är en krönika som jag har skrivit i skolan, kände för att lägga upp den här då jag skrivit om utseende en gång förr... så passar den nog! Ni har väl sett alla dessa hjältefilmer och serier som är populärt i dagens samhälle? Eller i alla fall någon av dem. Är det någon hjälte som, i sin hjälte-form, är ”ful” eller svag? Även i actionfilmer ska huvudpersonerna vara ”snygga” och skurkarna ska helst se lite konstiga, udda eller ”fula” ut. De flesta hjältar ska ha allt, stark kropp och snygghet. Men ska de ha hjärna?
I antikens Grekland skrevs det mycket om hjältar, bland annat om Odysseus i boken Odysséen där han beskriver sig själv som slug, listig och att ha ett så kallat ”manligt hjärta”. Eller i Rolandssången från medeltiden där Roland målas upp som ”farlig som ett lejon”, tapper och skonlös. I varken Rolandssången eller Odysséen framgår det hur personerna ser ut, det är mest tanken och ibland styrkan som räknas. Hjältarna från förr övervann ofta farorna med hjälp av list. När vi kollar ut på lekplatser idag och ser barn som leker ser vi inte att de med smarthet försöker ”vinna” över varandra. Istället slåss de med låtsassvärd eller leksakspistoler och säger catchiga repliker som de fått från actionfilmer. Men vad är en hjälte för oss människor idag? Ska man vara smart, snygg och ha muskler, för att vara en hjälte? Ska barnen leva med tanken om att de aldrig kan bli en hjälte om de inte är snygga, starka och har vapen? En flicka i skolan står upp för en kille som blir mobbad, en soldat i Afghanistan som kämpar för att rädda oskyldiga liv, läkarvolontärer i utsatta länder som jobbar gratis för att få barn att bli friska, pojken som kämpat och blivit frisk från en svår ätstörning. Är dessa personer hjältar? I dagens samhälle har vi sjuka ideal. Många oavsett kön mår dåligt över sitt utseende, det spelar ingen roll om de är överviktiga, underviktiga, har en stor näsa eller smala armar, stora fötter, små fötter, långa fingrar, korta fingrar, rött hår, blont hår, svensk eller icke svensk. I och med att idealen idag är näst intill omöjliga att nå upp till utan photoshopredigering, kan man aldrig bli som hjältarna i filmerna och serierna eller så som det moderna idealet idag säger att man ska vara. Antiken och medeltiden beskrev sina hjältar på ett mycket bättre sätt, det behövdes inget utseende för att veta att de var hjältar. För det var ju handlingarna de utförde som var avgörande om de var hjältar eller inte. Vad som krävdes var mod, godhet och i många fall smarthet. Men vem är det då som bestämmer vem som är en hjälte eller inte? Regeringen, lärare, chefer? Det är väl ändå upp till var och en vad som är en hjälte eller inte, eller? För mig kan en hjälte vara en som alltid ställer upp och finns där för mig. Men jag tycker också att soldater som jobbar för att skydda folk i länder där det förekommer krig, barn som kämpar mot jobbiga sjukdomar, människor som lägger majoriteten av sin tid på att hjälpa andra, är hjältar. Det spelar ingen roll hur du ser ut, det är dina handlingar och hur du behandlar andra, eller för all del, dig själv som räknas. Så låt oss lära barnen, och oss själva för den delen, att alla kan vara en hjälte. Vem är din hjälte? |