Jag har väl insett att jag är rätt dålig på det här med vänner. Jag kommer aldrig någon riktigt nära, inte så nära som jag vill. När man nästan kan läsa varandras tankar, prata med blickar och göra vad som helst tillsammans. Jag saknar det. Jag har haft en sådan vän, men det var länge sedan nu. Jag antar att vi gled ifrån, jag flyttade över havet och hon var kvar.
Jag kan nog säga med säkerhet att jag blir avundsjuk när jag ser alla dessa vänner som är så tighta att de nästan smälter ihop till en. Deras namn låter nästan konstigt om man säger dem var för sig. De har oftast en ordning hur man säger namnet, ena kommer alltid före det andra och om man vänder på det så låter det bara fel. Sådana som kan träffas och inte göra något alls, brista ut i apgarv utan någon anledning och prata i timmar om allt. Just nu känns det som jag inte har något. Ytliga bekantskaper, några vänner. Men det är inte mer än just vänner, vänner man träffar någon gång ibland, inte känner speciellt bra. Många tycker jag är kräsen, eller frånstötande, att jag inte vill få vänner. Men det känns inte som det. Jag umgås till och med med folk jag inte ens tycker om, för att va med de få som jag gillar, tex i en grupp eller vänskapskrets. Jag försöker träffa nya vänner och vara öppen för nya relationer, men det känns som om det aldrig kan bli äkta eller nära "på riktigt". Jag antar att jag får vänta och se, även om jag tvivlar på att den tighta vänskapen jag skulle vilja uppnå, aldrig kommer finnas där.
0 Kommentarer
|