I torsdags på morgonpromenaden lyssnade jag på hundpodden "vår bästa vän", det andra avsnittet jag lyssnade på under promenaden handlade om att hata sin hund (eller sin sambos hund/hunden man lever med). Det var ett långt avsnitt men det var jätteintressant och kändes inte alls som det var 45 minuter långt! Personligen har jag aldrig känt hat mot någon av mina hundar, inte mot någon annans hund heller för den delen. Visst, ogillande mot andras hundar men inte så starkt som hat. Dock har jag känt personer som tydligt ogillat/hatat sina hundar. Det har både yttrat sig genom fysiska handlingar (riktade mot hunden) och prat om hur trötta de är på hunden eller att de ibland önskat hunden död/borta. Det kunde vara extremt obehagligt och jobbigt vissa gånger och att spendera varje dag med dessa människor kunde ibland vara riktigt jobbigt. De flesta av dessa hundar är nu hos andra ägare dock. Efter att ha lyssnat på 45 minuter hundhatsnack och diskussion så kan jag nog säga att jag förstår att man kan hata sin hund, jag förstår även vad det är som (i många fall) föder och göder hatet. Att hatet byggs upp av först små situationer som blir större, att relationen bryts ner av alla konflikter (som man annars kan undvika) och tillslut förstörs helt. Såklart kan jag inte säga att jag förstår som i har erfarenhet, för det har jag inte, men jag förstår att man kan hata, och hur. Det jag inte förstår är varför man har kvar hunden så länge som vissa har, när man tycker det är pest och pina att leva med den? Man lär ju känna att det man gör är fel? Ifall man tappar kontrollen och tex smäller till sin hund, suger tag i nackskinnet eller rycker hårt i kopplet, får man inte enorma skuldkänslor då? Jag vet att de gånger som jag personligen har tappat kontrollen och kanske tagit ett för hårt tag i halsband/sele eller höjt rösten på tok för mycket så har det nästan känts som om mitt hjärta gått sönder efteråt. Jag kan börja gråta av ånger och skuld och i flera timmar (ibland dagar) efteråt klandra mig själv. Hade detta hänt dagligen vet jag inte vad jag skulle tagit mig till, inte hade jag haft kvar mina hundar iallafall... Men självklart är alla situationer olika, alla människor är olika och alla hundar är olika. Men en mor som hatar sitt barn får ofta barnet fråntaget ifall hatet går ut över barnet, men hur många anmäler någon som skriker på hunden, rycker hårt i kopplet eller smäller till den? Har man inte namn på ägaren är det svårt, och polisen kommer oftast inte ut till platsen om man ringer, som e kanske skulle gjort med ett barn, Självklart kan man inte jämföra barn och hundar så, men menar mer att det är "lättare" att ha kvar en hund man hatar än ett barn (om man inte tappar tålamodet där ingen ser osv förstås). Jag antar att jag bara behövde skriva av mig lite tankar, om någon vill tillägga sina tankar eller diskutera, kanske tycker att jag har heeelt fel i min tanke? Kommentera! Tycker det är super att få respons på tankar, även om det bara är småsaker eller såna här lite mer tabubelagda ämnen..!
0 Kommentarer
Lämna ett svar. |
Jamieline
Archives
Februari 2018
Categories
Alla
|